Loading ...
ANALYS: AIK:s försvar läcker – vi har identifierat flera områden som behöver täppas till
Under många år har AIK varit synonymt med ett ramstarkt försvarsspel och det är inte länge sedan man radade upp matcher på hemmaplan där en ledning innebar poänggaranti. När Henning Berg tog över laget under sommaren 2023 fick han ordning på laget, poängen hämtades hem och kontraktet säkrades. Nu har det börjat läcka igen.
Alla svartgula supportrar hade sina egna unika förväntningar på laget inför säsongen men de flesta var överens om att man skulle vara bättre än 2023. Vad är det då som har gjort att lagets försvarsspel ser ut som det gör och det faktum att man under de senaste fem matcherna har släppt in fler mål än man gjorde under hela våren med Brännström?
Den underliggande datan
Om vi tittar på de underliggande siffrorna kan vi se delar av spelet som inte har försämrats under de senaste fem matcherna men också tydliga indikationer på var problemet ligger.
Börjar vi med det som ligger på samma nivå, eller till och med utvecklats i positiv riktning, så ser vi att laget tappade bollen på mittplan vid betydligt fler tillfällen under de fem första matcherna än de senare och att tappen på egen sista tredjedel ligger oförändrad. Likaså ser vi att man bland annat lät motståndarna ta tio stycken fler avslut och lät de etablera anfall vid 50% fler tillfällen.
Om man inte tappar bollen lika ofta, inte låter motståndarna etablera spelet på offensiv planhalva och ser till så att de inte får avsluta lika ofta borde det väl innebära att man fått ordning på försvarsspelet? I AIKs fall är det tvärtom och när man ser den här statistiken börjar vi närma oss en förklaring.
Med datan som har sitt ursprung högre upp i banan börjar vi förstå varför motståndarna lyckas ställa om på AIK trots att laget inte tappar bollen i högre utsträckning än tidigare. Man har sänkt sina siffror gällande återerövringar på offensiv planhalva med 36,5% och på mittplan med 27%. Siffror som rimmar väl med hur både matchbilden och flera av baklängesmålen mot Sirius och Elfsborg såg ut.
Tar vi med oss datan in på den sista tredjedelen och hela vägen in i eget straffområde så blir helhetsbilden ännu klarare. Trots att laget sett till så att man släpper till 10 avslut färre mot eget mål (från 67 under de första fem till 57 under omgång 6-10) så har avsluten som träffar mål nästan fördubblats, från 18 till 29! En del i det ligger i att man har tillåtit motståndarna att ha 18% fler bollkontakter i AIKs straffområde.
Var kommer målen ifrån?
Den underliggande datan leder oss en bit på vägen men man kan vara ute på tunn is om man stirrar sig blind på den. Utöver att ha sett samtliga matcher under året så specialstuderade jag de 18 målen som hittat in bakom Nordfeldt under den senaste tiden och sammanställde varifrån avsluten togs, var assisten slogs ifrån samt analyserade spelsekvenserna som ledde fram till målet.
Två mål har gjorts via distansskott (Pinas i derbyt och Traustassons kanon på Friends Arena) men övriga inom straffområdet i allmänhet och i synnerhet rakt framifrån. Inget konstigt i sig då det är den ytan alla lag helst vill komma till, det är ju där man har största chans att göra mål. Det som sticker ut rejält i AIKs fall är volymen. 13 mål från den ytan på fem matcher är alldeles för många och det är lätt att förstå varför lagets mittbackar öppet har stått och skällt på varandra under match.
Alla mål har inte en assist men när vi sammanställer dessa och varifrån de har kommit skapar vi oss en bild kring varför mittbackarna hamnar i trångmål vid så många tillfällen. Anfall och assist från centrala delar av planen är fullt naturligt men vi ser framförallt att mycket skapas på vänsterkanten där Axel Björnström spelat tillsammans med framförallt Coulibaly och Celina.
Tränardraget som slagit fel?
I den tredje omgången åkte AIK till Strandvallen för att möta Mjällby och det var den första matchen där Henning Berg valde att placera Coulibaly till vänster på mittfältet. Det fortsatte i derbyt mot Djurgården i omgången efter och i den matchen var det ett drag som hade stor betydelse för att AIK skulle stå som segrare. Sedan dess har han och Celina turats om att ha den platsen eller placeras centralt och individuellt bör ingen av de svartmålas för sina insatser men det har påverkat lagets försvarsspel.
Ovan tittade vi på varifrån assisterna kommer ifrån när motståndarna får hål på AIKs försvar och det är uppenbart i såväl det statistiska som i det rörliga att laget drabbas av att man inte har en renodlad yttermittfältare till vänster. Axel Björnström lämnas inte sällan ensam mot sin motståndare och vid flera baklängesmål ser vi hur båda mittfältarna drar sig in centralt i planen och lämnar ytan till vänster helt tom. Här har AIK en stor nöt att knäcka för att få ordning på defensiven. Inte minst då man ställs emot IFK Göteborg och BK Häcken som båda två har egenskaper på respektive högerkant som kan straffa sin motståndare. Kanske löser sig den utmaningen automatiskt då Coulibaly är avstängd mot IFK Göteborg?
Högerkanten fungerar
Vänder vi blicken till den andra kanten så blir det uppenbart att Mads Thychosen och Rui Modesto inte ska bära någon form av hundhuvud, tvärtom är de väldigt solida. I sammanställningarna ovan som visade varifrån målen och assisten har kommit ifrån så ser vi att enbart ett baklängesmål och en assist kommer ifrån den kanten.
Då ska man verkligen understryka att både mål och assist är från samma sekvens där Nanasi får en drömträff rakt upp i krysset. I samma sekvens ser vi hur Thychosen strax innan har blivit överkörd av Diawara och ligger ned i straffområdet, oförmögen att förhindra att såväl passning som avslut tas. Med andra ord har den kanten hållit tätt så länge dansken har stått på benen och kunnat sköta sina uppgifter.
Ett strukturellt problem
Vad kan vi då dra för slutsatser när laget fallerar på så många ställen över spelplanen? Vi kan belysa enskilda spelare eller lagdelar men även i en ickefungerande miljö kan bra spelare se svagare ut än vad de nödvändigtvis är. Det vi ser är ett uppenbart strukturellt problem som startar långt fram i banan och får sina synergieffekter ju längre ner i banan vi kommer. Man ska inte heller underskatta Omar Farajs frånvaro. Vi såg tydligt hur laget återerövrar bollen vid betydligt färre tillfällen högt upp i planen under omgång 6-10 än vad de gjorde under de fem första. Faraj har saknats i laget sedan omgång fem och vi såg alla vilket arbete han stod för i säsongsinledningen.
Problemet med att man inte har en ren vänsterytter går inte att ignorera och här har laget en nöt att knäcka för att inte sätta Axel Björnström i trängda situationer som alldeles uppenbart leder till målchanser åt fel håll. Centralt i planen har Papagiannopoulos och Tiedemann-Hansen främst en utmaning i att inte låta motståndarna få fortsätta att ta sina avslut i den mest attraktiva ytan i straffområdet.
Att spelarna visar sina känsloyttringar mot varandra behöver inte vara något negativt, det visar tvärtom att det finns en hög kravställning. Ledaregenskaper finns i truppen och det är nu Henning Bergs uppgift att nyttja dem om han vill fortsätta att leda laget på sikt.
